Vad händer med människan när hennes inre värld inte får vs. tar sitt utrymme?

"Men vad händer med människan när hennes inre värld inte får utrymme?".

För den som är högkänslig kan den inre världen vara både en fantastisk tillgång och en plats där det är lätt att drunkna. Vi känner mycket, tar in mycket och berörs av sådant som andra tycks kunna skaka av sig.

Förtvivlan över hur jorden, djuren och människorna behandlas kan ibland bli övermäktig. Bilder, berättelser och orättvisor stannar kvar i kroppen. Känslorna tar över, och det som började som medkänsla kan förvandlas till maktlöshet, sorg och en ilska som inte vet vart den ska ta vägen.

Hur ska vi kunna vara öppna för livet utan att gå sönder av allt vi känner? Denna fråga har jag ställt mig själv många många gånger och gör det fortfarande. Det jag kommit fram till är att det finns en mening med känslighet - och den ska användas.

För mig har Yoga, dans och Expressive Arts blivit några vägar att leva med den känsligheten. Inte genom att stänga av den, utan genom att ge den utrymme, riktning och ett skapande språk.

Kroppen är en dörr till det andliga

I yogans tradition talar man om prana, livskraften som genomsyrar allt levande. Andetaget blir en bro mellan det synliga och det osynliga, mellan den fysiska kroppen och vår upplevelse av att vara en del av livet.

Men vi behöver inte söka oss till yogamattan enbart för att bli lugna.

Vi behöver också en andningsplats där vi får breda ut oss. Där vi får vara arga, ledsna, vilda, trötta och fulla av liv. Där vi kan gråta ut, känna marken under oss och vila i något större än det som för tillfället upptar hela vårt medvetande.

En plats där vi inte behöver hålla ihop oss själva hela tiden.

Ibland behöver vi stillheten. Andra gånger behöver vi rörelsen, kraften och ett andetag som hjälper oss att återvända till livet.

För mig handlar det andliga inte om att lämna kroppen för att nå ett högre medvetande. Tvärtom. Det handlar om att komma så nära livet att jag börjar känna min egen plats i det.

Expressive Arts – själens bortglömda språk

I Expressive Arts får det inre livet ta form genom olika konstnärliga uttryck. En rörelse kan bli ett streck på papperet. En färg väcker en känsla, känslan blir en berättelse och berättelsen leder vidare till en bild som vi inte visste att vi bar inom oss.

Det ena uttrycket föder det andra.

Du behöver inte veta vad du ska skapa innan du börjar. Du kan låta förtvivlan få en färg, ilskan en rörelse, avunden en rörelse, skammen en form och sorgen en bild - samma gäller kraft, generositet, glädje och tacksamhet.

Det som nyss var ett kaos inom dig får breda ut sig på papperet. Du kan möta det, förändra det, måla över, riva sönder och börja om.

Ibland dyker något helt oväntat upp. En symbol, en idé, en färgkombination eller en berättelse som öppnar en dörr till något du ännu inte har ord för.

Här finns en av skapandets stora gåvor. Vi behöver inte tänka oss fram till varje insikt. Vi kan skapa oss fram till den. Men genom skapande uttryck sätter vi allt det som vi håller igen, det som inte är förenliga med den fredsperson vi vill vara - känslor och tankar som vi kallar "oacceptabla" - för att de ska ges möjlighet att bli synliga och transformeras

För det är något djupt andligt i att våga möta det okända inom oss utan att omedelbart försöka kontrollera eller förklara det.

När skapandet blir en förbindelse med något större

När jag betraktar Hilma af Klints målningar upplever jag just denna förbindelse mellan skapandet och det andliga. Hennes spiraler, cirklar och färgfält öppnar landskap som rör sig mellan det mikroskopiska och det kosmiska, mellan blomman, människan och universum.

Hon vågade ge sin inre värld ett enormt utrymme och låta det osynliga ta form. Hon visste också att hennes publik ännu inte var född - att hennes skapande gåvor skulle komma till pass längre fram - som är NU.

Hennes konst påminner oss om att skapandet kan vara ett sätt att utforska tillvaron bortom det föreställande, det begripliga och det redan kända.

Det andliga behöver inte vara ett färdigt svar på livets stora frågor att tänka på i ett ashram på en avlägsen plats långt i från stress och fakturor. Det kan räcka med en yogamatta, sätta en pensel med färg mot et tomt papper eller fylla det med ord utan att bry sig om grammatik. Det kan vara en relation till livet. En förbindelse med naturen, med andra människor och med den skapande kraft som ständigt tar sig nya uttryck omkring oss.

Och den kraften är inte alltid stillsam och högtidlig.

Den kan komma med ett gapskratt, en vild dans, en skål med tapetklister eller skor i papier maché.

Lekfullheten är inte motsatsen till djup. Den är en väg dit.

Från förtvivlan till skaparkraft

Går det att använda yoga och skapande uttryck för att bli så lugn att jag slutar reagera på det som händer i världen?

Kanske? Men jag vill fortsätta känna. Fortsätta beröras av djurens lidande, av människors utsatthet och av hur vi behandlar jorden som om vi själva inte vore en del av den. Då stänger jag av.
Jag vill fortsätta stanna upp i nuet vända ansiktet mot himlen och översköljas av en känsla av nåf och välsingnelse av att följa en skock tranor som tillsammans i grupp använder vindarna på sin resa mot södern.

Vi behöver kunna leva med det vi känner utan att drunkna i förtvivlan och tappad tro.

Vi behöver platser där känslorna får röra sig, där sorgen får komma ut och där ilskan kan bli en kraft som bär i stället för att förtära.

Där vi kan samla ihop oss, hämta andan och lyssna till de idéer som föds när vi ger vår inre värld utrymme.

För skapandet slutar inte vid ateljéns väggar. Det vi upptäcker inom oss kan bli något vi för ut i världen. En berättelse, en handling, ett möte, en kurs, ett konstverk eller ett nytt sätt att leva tillsammans.

Det är också därför jag tror så starkt på att samlas. Att yoga, måla, röra oss och skapa tillsammans. Att få dela våra erfarenheter och upptäcka att vi inte är ensamma om det vi känner och längtar efter.

Vi behöver varandras fantasi, mod och skaparkraft.

Jag vill inte bara hitta lugnet i en värld som gör mig förtvivlad. Jag vill hitta kraften att vara med och förändra den.

För mig är det den djupaste andliga dimensionen i Yoga och Expressive Arts. Att få vila i något större, återfinna min egen livskraft och låta den bli en del av något gemensamt.

Att tillsammans med andra skapa fram en vänligare värld, där vi tar hand om oss själva, jorden, djuren, varandra och allt det levande som vi själva är en del av.

En värld som ännu inte finns fullt ut, men som redan skapas genom val miljoner människor valt att göra, med sig själv som insats.

Några frågor att bära med dig:

• Vad i världen berör dig så djupt att du ibland känner dig maktlös?

• Vad skulle hända om du gav din sorg, ilska eller längtan ett uttryck genom färg, rörelse, ord eller dans istället för att rycka undan dem?

• Om din känslighet är en gåva till livet – vad vill du använda den till?
  
  
  
  🌸Sofi