“Motståndet sitter inte i vägen, det står och pekar: här finns något du inte längre kan ignorera.

Vänta lite till

Du känner igen det. Något börjar röra sig under huden. Det fjärilar i magen, tolkas som oro - som tecken att vänta istället för att våga - låta de flyga.. En vilja som knastrar, glöder, tar sats. För precis där – locket på. Inte som ett övertänkt beslut, utan som en vana som går så snabbt att du knappt märker den. Rörelsen som nyss var levande stängs in, och det som kunde blivit något får återvända till vänteläge.

Bandet och Riddar Blåskägg

Tankarna kliver in som ordningsvakter. Radar upp allt som ska vägas in, allt som kan gå fel, allt som “borde” tas hänsyn till. Bandet går igång. Det välbekanta, det som låter rimligt och vuxet – och samtidigt håller dig kvar.

Här står han, Riddar Blåskägg, med nyckelknippan i handen. Han representerar den där rösten som säger: “Du får gå vart du vill… men inte dit.” Den förbjudna kammaren. Den där platsen där din kraft, din vilja, din kreativitet ligger undangömd. Inte för att den är farlig i sig – utan för att den förändrar spelplanen om du öppnar dörren.

Uppskjutandets finjusterade grepp

Att skjuta upp är inte lathet. Det är en finjusterad strategi. Vi vill, vi längtar, vi ser något framför oss – men kroppen sitter fast som i ett skruvstäd. Tiden går. Månader. År. I backspegeln ser vi det tydligt: allt som nästan hände, allt som stod på tröskeln men aldrig fick ta steget.

Och för att slippa känna hur det gnager börjar vi justera verkligheten. Vi tonar ner längtan. Vi distraherar oss. Vi blir duktiga på annat. Allt för att slippa öppna den där dörren som vi redan vet leder någonstans vi inte kan kontrollera.

Motståndet som växtplats

I skapandet lämnar du det som varit din trygga form. Ditt nervsystem vill hålla dig kvar där allt är känt – i vanor, i roller, i en personlighet som andra känner igen. Det är därför det tar emot. Inte för att något är fel, utan för att något är på väg att förändras.

Motståndet är inte ett stopp. Det är en markering. Där det stramar som mest, där finns också den mest levande jorden. Det som inte längre får plats i det gamla börjar trycka på.

Det förbjudna rummet

Blåskäggs berättelse lever kvar av en anledning. För vi känner igen den. Vi vet hur det är att ha en nyckel i handen och samtidigt tveka. Att ana att något väntar där inne som inte går att stänga igen när det väl fått ljus.

Men det är också där kraften ligger. Inte i att fortsätta gå runt i de tillåtna rummen, utan i att våga öppna det som varit stängt. Inte för att det är bekvämt, utan för att det är sant.

Sommarkursen – att öppna dörren tillsammans

I sommarkursen stiger vi rakt in i den här platsen. Inte för att pressa fram något, utan för att undersöka vad som faktiskt händer i det där ögonblicket när du nästan öppnar – och sedan stänger igen.

Vi leker med tiden, använder sekunder för att inte hinna tänka, vi använder timmar för en fördjupad kontakt med ditt inre universum och ger utrymme för ditt skapande jag . Vi ger tankar vi hör och öppnar upp för en annan form av lyssnande. Ett som inte styrs av kontroll, utan av kontakt.

Skapandet som väg in

Genom färg, rörelse, material och händerna ger vi röst till det ord inte kan formulera. Kroppen får vidgat kroppspråk med yoga och dans. Det som legat stilla får rörelse. Det som varit diffust får kontur utan att behöva pressas fram.

Att speglas och hålla elden vid liv

I gruppen sker något som inte går att göra ensam. Vi speglar varandra utan att trycka på. Hör oss själva formulera sådant vi inte haft tillgång till tidigare. Det skapas ett utrymme där den kreativa elden inte bara flammar till – utan får fortsätta brinna. Var och en tillför sin ved till lågorna.

Du har redan nyckeln

Du behöver inte bli redo. Du är redan där, med nyckeln i handen. Frågan är inte om dörren finns. Frågan är vad som händer när du vrider om.

Fredens Liljor
🌸Sofi