“För att vinna på lotteri måste vi börja med att köpa en lott. Allt vi vill och drömmer om - börjar alltid med ett eget steg".

Det pågår alltid något i världen. Krig, kriser, konflikter, skrikande rubriker och en ström av nyheter som aldrig verkar ta slut. Det är lätt att känna hur allt detta lägger sig över bröstet som en tyngd, hur strupen dras åt och tankarna börjar mala katastrof. Hur blir det med ekonomin? Elräkningen? Jobben? Barnens framtid? Sjukvården? Åldringsvården? Naturen? Men också den oro som är oro, inte har ett uttryck, inte något hem med som hemsöker sinnet och sätter bo i kroppen.

Låt inte världsläget stjäla din dag - idag

När nervsystemet lämnas åt sitt eget öde rusar känslorna iväg. Tankarna börjar spekulera vilt i det värsta som kan hända. Det är nervsystemets äldsta uppdrag: att hålla utkik efter hot, redo att slåss, fly, spela död eller göra sig till lags för att överleva.

Men kroppen är inte skapad för att leva i ständig krisberedskap. Den behöver också signaler om att världen rymmer något annat. Och det gör den – även om den sortens nyheter sällan serveras på bästa sändningstid - vi får helt enkelt leta upp och vara medskapare till dessa.

När oro blir en livsstil

Att leva i oro kan långsamt bli en livsstil. Den visar sig i trafiken - i fortkörning för att komma fram två minuter tidigare även om man riskerar sitt och andras liv på kuppen. Den stjäl vår sömn och vår förmåga att njuta av våren, fågelsången, en frisk vind mot ansiktet, en film eller stunder med människor vi tycker om. Vi är där men inte riktigt närvarande. Vi håller ett avstånd till det vi älskar av rädsla för att förlora det. Tar i trä när vi uttrycker något bra.

Barndomens rädsla

Jag är nog inte ensam om att ha varit rädd som barn. Rädd för mörker. För att gå upp ensam på övervåningen på kvällen – någon kunde ju ligga under sängen. Krig paralyserade mig fullständigt. Hos mormor och morfar satt jag i köket med händerna över öronen under nyheterna, särskilt kriget i Gaza skrämde mig. Inte bättre blev det av att en lärare berättade om världskriget som lurade i Irans händer (redan då). På nätterna drömde jag om krig och hur jag låg i ett dike nedanför skolan och låtsades spela död.

Bilder från min första tid i Israel. Jag får vara med på mötet med olika sjukgymnaster i ett fallfärdigt hus, i en stad i öknen med palestinier. de bjöd på vindolmar jag än i dag kan känna smaken av. De andra från workshops i mitt lilla kök i TelAviv där jag gav plats för lek men skräp och papper.

Att möta rädslan

Men jag började utmana rädslan. Jag började gå upp till övervåningen och kolla under sängen med vad det kändes som "risk för mitt liv". Senare i livet, under ett besök hos en barndomsvän i Jerusalem, fick jag följa med till Gaza. Gaza blev plötsligt en plats utanför mig – inte bara en skrämmande bild i mitt huvud. Där åt jag lunch med en vänlig familj med söner som studerade till läkare.

När perspektivet förändras - inre krig och yttre krig

Att befinna sig i ett område där kriget faktiskt fanns utanför mig lättade märkligt nog något i mitt inre. När en bomb slog ner eller en självmordsbombare utlöstes var det fruktansvärt, men det hände på en plats vid en viss tid medan alla andra dygnets timmar och platser i Tel Aviv inte drabbade. Istället för att att min oro levde rullan i mitt inre som jag skulle hantera själv var vi nu fler som gjorde det. Samtidigt fortsatte livet. Torghandlarna sålde sin frukt, människor drack kaffe och solen steg upp och gick ner precis som den gör här. Den har gjort det idag. Det var i Tel Aviv och på de ockuperade områdena jag började leva mer än tidigare – att bejaka det som är även när allt inte är som jag önskar, att öppna mig för tacksamhet och förstå att jag hade ett liv att leva istället för att gå och hålla på.

Låt inte oron stjäla din dag

Vi går igenom tuffa perioder. Vi tappar tron och översköljs av tvivel. Men om du har lika lätt som jag att bli förstenad i oro - låt inte det ta din dag. Det finns en stark livskraft i att plocka en blomma och lukta på den, gå en runda i skogen som om du har all tid i världen och njuta av gemenskap i övertygelsen om att det kommer fler tillfällen. För tänk om allt faktiskt ordnar sig.

Saker som hjälper nervsystemet

• Prata med rätt person om din oro – för att skingra den, inte fastna i den.

• Umgås inte med människor som låter oro grusa deras liv och använda oron som anledning att inte ta hand om sig, sina drömmar och livet. Det behövs nerver och mod att gå sin egen väg.

• Gå en kurs eller studiecirkel i något som intresserar dig så att tankarna får en ny riktning tillsamman med andra likasinnade.

• Ta andningspauser varje dag och låt andetagen bli djupa och långsamma.

• Använd yoga, meditation, fascia sensing, tai chi eller något annat du dras till för att reglera nervsystemet.

• Kan du inte sätta ord på känslor, - använd skapande språken till det.

• Gör roliga saker. Ge tid till din hobby.

• Rör kroppen – promenera, dansa, styrketräna, skaka.

• Skriv dagbok och låt rädslorna landa utanför kroppen och släpp fram insikter och vägledning från vagusnerven och själen.

• Avsluta dagen före sömnen med att skriva ner några saker du känner tacksamhet för.

• Engagera dig i något konkret. Om djur som lider berör dig – stöd en organisation eller hjälp till ideellt. Gå med i en naturorganisation, plocka skräp när du går i skogen eller bidra till en hjälpsändning tillsammans med andra med att virka och sticka eller något annat.

• Börja göra något idag av dina drömmar. Min dröm att resa runt världen och bo utomlands började med att jag använde SL kortet (Stockholms resekort) som tog mig runt i länet och till ett vandrarhem på en ö där jag kunde se horisonten).

• Du har säkert egna finesser...vilka är de???

Att lugna nervsystemet är inte att blunda

Att lugna nervsystemet är inte att blunda för det som sker. Världen behöver människor som är vakna och engagerade – men den behöver också människor som fortfarande kan känna solen mot ansiktet utan skuld. Det är inte själviskt att glädjas, njuta och må bra, det är inte heller fel med att tappa tron och översvämmas av sorg och förtvivlan emellanåt. Tvärtom – det bryter den paralyserande oron - för människor som står stadigt i sina kroppar med ett balanserat nervsystem orkar möta världen bättre utan att blunda, engagera sig i det lilla istället för att axla hela världens ansvar och samtidigt ta hand om sig som VIP i sitt eget liv.

Fredens Liljor
🌸Sofi